Den här bloggen är skapad för två syften. Att upplysa om en sjukdom i det dolda och att få ventilation för saker om och runt omkring sjukdomen.

Det sägs att upp emot 5% av jordens befolkning lider av Trichotillomani. Det motsvarar ungefär 450 000 människor i sverige. En för mig ganska hög siffra om man betänker hur många som känner till tillståndet. Ingen av mina vänner och bekanta har hört talas om detta innan jag berättat.
Personer som lider av Trich brukar skämmas och känna sådan skuld för vad de gör att deras vardag i stort sätt går ut på att gömma sina symptom och sig själva. Jag har haft Trich i ungefär 15 år och detta sliter oerhört mycket på psyket. Jag vill inte att andra ska behöva känna så över sin sjukdom och därför vill jag upplysa världen om denna otroligt skambefläckade sjukdom. Så kanske fler kommer ut i ljuset och slutar gömma sig för världen.

Mitt nät är väck.
Borta.
Kaputt.

Kommer inte kunna uppdatera här på ett tag.

Så ni vet.

Mitt riktiga namn lämnar jag inte ut.
Däremot verkar det som att många har svårt att komma ihåg mitt alias.
Trots att det är väldigt kort och enkelt.

Jag kallar mig för Lovis. Som Ronjas mamma, inget annat.
Kallar du mig Lovisa tror jag du menar någon annan.

• Tandreglering
• Ny kamera
• Nya naglar
• En rund matta till mitt vardagsrum
• Nya tapeter i alla rum
• Ny laptop
• Ny säng till Walter
• Symaskin
• Nytt köksbord
• Nya kängor (mina läcker :( )
• En trehjuling till Walter
• En paraplyvagn till Walter (en sån ihopfällbar)
• En led-tv
• En kommod till badrummet
• En diskmaskin
• Tvättpelare
• Vägghyllor
• Glasögon
• Kläder, kläder, kläder..
• Skor, skor, skor...

Inte förrän nu, idag, reflekterade jag över att mitt domännamn är felstavat.

Skäms på sig!

Skickade mail till blogg.se för att se om det går att rätta till på något vis.
Annars blir det byta och skapa en annan blogg med rättstavat namn och sedan skicka över precis alla inlägg jag redan publicerat. :P

Har ni tänkt på att de mest omtalade och största bloggarna verkar göra vad som helst för läsare?

Vi kan ta den största av dem, Kissie, som exempel.
Det sägs att hon startade bloggen och spelade rollen som "Kissie" men att hon IRL var helt annorlunda. Nu verkar det dock vara så att hon har blivit "Kissie" helt och hållet.

Bloggen går i stort sätt ut på att hon ska vara så elak som möjligt mot så många som möjligt för att få läsare.
Har man t.ex. inte råd med dyra handväskor, solglasögon eller märkeskläder så är man "en misslyckad fattiglapp" i hennes ögon.

Det sorgligaste är nog att hon trots detta har över 1 miljon läsare. Skulle dock gissa på att de enda, som inte läser hennes blogg för att skratta åt henne, inte är äldre än 14. Maximum.
Och dessa småtjejer ser upp till denna till synes korkade bitch som inte ser längre än ytan.

Hon har dessutom drabbats av hybris och tror alla är avundsjuka på henne och vill se ut som henne.
Jag kan erkänna att jag blir avundsjuk för att hon har så mycket pengar att röra sig med, men jag är mer avundsjuk på kungen och Reinfeldt. Där kan vi snacka pengar...



En svarthårig mes med fötterna på jorden eller en bitchig brunett med hybris, vem vill jag helst vara?!
Svårt val..

Så här lätt gör man någon smal/tjock.

Mittersta bilden är orginalet.



Jag vet att det syns att jag gjort om bilderna, detta var en 5-minuters bild.
Förstå då om man lägger ner 20 minuter och är proffs på det.

Varje morgon börjar jag med en kopp thé.
Jag älskar mitt thé och kan inte vara utan det.

Min morgonrutin med thé började redan någon gång i 10-11års åldern så jag har hunnit testa ganska många thésorter och märken genom åren.
Min absoluta favoritsort är Earl Grey. Svart thé smaksatt med blomman Bergamott.

Så en gång köpte jag ett billigare Earl Grey än jag brukar. Man kan ju tro att det borde smakat äckligt då billigare théer har en förmåga att göra det. Men jag blev glatt överraskad.

Det är ett av de godaste Earl Grey-théerna jag druckit och så kostar det bara 11:-  (för ett paket med 25 påsar á 2g)!

Därför rekomenderar jag:



Enjoy! <3

Jag älskar min korsett.
På mittersta bilden har jag dragit ihop den så mycket det går.
Jag kunde knappt röra mig.

• Elaka, dryga eller på annat sätt stötande kommentarer publiceras ej*

• Hot, trackasserier, personliga påhopp och annat som är olagligt polisanmäles

• Frågor angående mig, bloggen eller annat som rör den publiceras och svaras på under kategorin "Frågor och svar"

*om jag inte publicerar kommentaren i ett inlägg anonymt för att visa hela världen vilka idioter det finns

Jag får gång på gång höra att jag är en stark människa.
Både från främlingar och vänner. Men framförallt från min familj.

Jag har aldrig känt mig speciellt stark.
Hade jag varit stark hade jag väl aldrig fått den otäcka sjukdomen?
Då hade jag väl inte blivit deprimerad gång på gång utan någon konkret anledning?
Vore jag stark skulle jag väl kunna se det ljusa i livet trots motgångar?
Då hade jag väl inte behövt hjälp från socialen med min son?

Nä hörni, speciellt stark vet jag inte om jag är.
Snarare envis och seglivad.

En stark människa är någon som har både självförtroende och självkänsla eftersom de inte låter saker påverka dem negativt. De vet vem de är, att de duger.
Jag kan verka självsäker på ytan och när jag umgås med andra eller är någon annanstans än hemma. Då bär jag en styrkemask. Samtidigt är jag inte riktigt är med. Jag har burit masken så många gånger att det går per automatik. Jag är som i en bubbla. Jag vet vad jag gör men jag är så van att jag inte tänker på det.

Det är när jag är själv som jag verkligen känner och tänker.
Det är då jag kan sitta och skämmas för hur jag uppfört mig.
Vad jag sagt och hur jag sagt dem, hur jag rört mig.

Jag känner mig allt annat än stark.

Jag känner mig så fruktansvärt isolerad just nu.

Inte nog med att jag helst inte vill visa mig ute bland allmänheten, utan det är dessutom kallt, mörkt och snö över-jävla-allt. Jag bor dessutom på helt fel sida om stan. Det tar mig minst ett bussbyte att ta mig till någon. Och det känns så där motiverat just nu.

Då kanske ni tänker att någon kan ju komma hem till mig?
Men det är sällan någon som gör heller, just eftersom jag bor om helt fel sida om stan.
Jag anklagar ingen, jag blir bara så trött på omständigheterna som gör att jag blir så isolerad i min lägenhet.

Man kunde ju flytta, tänker man.
Men mina tapeter har blivit så skadade av katter och barn att jag måste tapetsera om hela lägenheten för att inte åka på jordens största räkning. Och ja, det kostar minst 2000:- att tapetsera allt. Så det kan ju ta ett tag att fixa till.. Men planen är dock att så småningom ta vårt pick och pack och flytta till en bättre lägenhet. Som ligegr lite närmre vänner och familj. Helst närmare Emma.

Emma gör mig glad.

Just nu känns allt bara så jävla hopplöst.
Allt går emot mig. Framförallt min ekonomi.
Jag behöver min medicin, men då måste jag ha ett nytt leg och det kostar 400 kr.
400 kr jag inte har just nu. Det måste vänta tills jag får pengar igen.
Alltså cirka två veckor.
Två jävla veckor till.

Och tiden som går så jävla långsamt...

Gång på gång får jag bekräftat att jag inte riktigt passar in. Att jag inte riktigt räknas.

Små, små saker som ändå gör det så uppenbart. Men det gör lika ont varje gång.
Jag vill vara en del av min familj, istället står jag utanför och ser på.
Eller sitter längst bak, tyst och lyssnar.
För när jag säger något säger jag fel. Jag sätts på plats.
Eller så blir det tyst, tyst som i graven.
Jag är den konstiga, den annorlunda, hon som inte är så där gullig och helylle.

Det värsta är att jag inte vet vad det är jag gör som alltid är så jävla fel.

Jag vet också att ingen skulle vilja kännas vid detta, det skulle förnekas in i det sista.
För det är sådan min familj är.
Man förnekar det negativa, det smutsiga.
Erkänns det inte finns det inte.

I min familj är detta bara min livliga fantasi.
Så vi säger väl det, att jag bara ljugit ihop detta.

Suddig och tagen för ungefär 5 år sedan. Men en ganska bra bild av hur jag ser ut utan hår.
Nu har jag ju dock varken lugg eller polisonger.